På tal om sverigedemokraternas kommande intåg i riksdan

Fenomenet uppmärksammades redan för hundra år sedan av Woodrow Wilson, USA:s dåvarande president och författaren till den på den tiden mycket populära politiska tesboken Congressional Government.
I kristider pressas det politiska spektrumet samman, både vänster och höger flyttar närmare centrum. Radikalismen bleknar, alla politiska partier propagerar plötsligt för samma saker. Partiprogrammen börjar plötsligt likna varann ännu mer än vad de brukar göra i goda tider.

Ju svårare krisen är desto smalare blir spektrumet. I värsta fall - under krig t ex - kan spektrumet förvandlas till en enda punkt. Samtliga partier smälter samman och, objektivt sett, blir en enda röresle trots sina olika namn och olika program på pappret.

Fenomenet har en enkel förklaring. Misär och nöd enar folk, det blir fler gemensamma nämnare på politisk agenda som alla partier vill ankra sig till. Politiska partier och rörelser, särskilt de vid makten, är ju populistiska av natur, skriker ut sådant som folket där nere vill höra, applådera till och rösta på. Kriser aktualiserar sådana behov som finns längre ner på Maslovs trappa, sådana som fler människor vill ha uppfyllda. Det gäller då att fjäska för fler, kanske alla samtidigt, och då tenderar partierna bygga sina program på samma sakfrågor och problem, och då smälter de samman någonstans kring det politiska spektrumets centrum.

Därför är förekomsten och framgången av ultrapartier på kanter, t ex sverige- eller nationaldemokraterna eller varför inte vänsterpartiet, tecken på samhällets välstånd. Det är goda tider när det finns partier som ropar efter och lovar att uppfylla "högre" behov på Maslovtrappan, exempelvis nationell stolthet.

Nyckelord: samhälle, politik, politiska partier, flyktingar, riksdagen, riksdagsvalet, vänsterpartiet, migrationspolitik, flyktingpolitik, nationaldemokraterna, sverigedemokraterna