MUF och efterspelet

Ibland får man analysera lite mindre för att komma till sanningen.
Med anledning av MUF-skandalen och det efterföljande raset för moderaterna, så spekuleras det i en brytning mellan borgarrörelsens politiska gren och den fackliga. En sådan är mycket svår att få grepp om, på grund av de icke så täta banden mellan de båda grenarna.

Andra sånger är det hos sossarna. De två politiska grenarna som ovan. Den enes identitet är beroende av den andres och partiet försöker fortfarande hävda sitt existensberättigande med att man företräder nollarbetarna, läs de vita kragarna. Fackföreningen LO behöver emellertid sossepartiets stöd för att behålla sin privilegierade ställning på den svenska arbetsmarknaden, där man till följd av lagstiftning har en maktposition att bevaka. LAS och MBL är bara två exempel på lagar som givit facket makt på arbetsgivarnas bekostnad och därmed rubbat Saltsjöbadsandans balans mellan de parterna. Partiet behöver också använda LO som bankomat, i synnerhet i valtider, för att finansiera valrörelserna. Blotta tanken på en separation mellan de båda vore ångestframkallande för hela rörelsen. De vet var de står, men inte var de efter en separation skulle hamna i det politiska respektive fackliga livet i framtidens Sverige.

Faktumet är att de båda är så hårt bundna vid varandra, idépolitiskt, organisatoriskt, ekonomiskt och intressepolitiskt, att de även om de hade varsin livboj att gripa tag i, så skulle de klamra sig fast vid varandra i tron, att de då skulle klara sig från att gå under. Rörelsen har idag tappat sin politiska trovärdighet på snart sagt alla områden. Skiljs de åt, så tappar de makt. Håller de ihop, så får de svara för varandras tillkortakommanden. Hur som helst, har verkligheten, framtiden samt människors önskan om, att själva få utforma sina liv, sprungit ifrån socialismen och korporativismen som lösningen på alla mänsklighetens problem.